Minnet av min pappa är varmt

Trodde det var dags för detta nu men tji vad jag bedrog mig! Snö, snö överallt. Ganska mycket också, så det var bara att klä på sig och skotta. Visserligen behövde jag motion men den vill jag bestämma själv. Bah, svettigt var det också.
Idag så var det dags för oss att samlas för urnsättning. Det var en fin stund men nu är allt så definitivt slut. Det smärtar att inte kunna se eller höra pappa längre. Men hans röst och värme finns i mitt hjärta.
Det som gör mer ont är att han, som var så snäll, blev utsatt för många hårda ord. Alla visste att han drabbats av demens men det var det en del som inte ville förstå. Det var många som saknades på begravningen som borde funnits där. Min mamma har många systrar i livet men... Ja, men de som kom ska ha all heder som mindes pappa som han verkligen var innan sjukdomen. Jag vet att jag sticker ut hakan nu men det känns som om jag vill försvara honom. Då när det bröt ut så var vi chockade alla men när det fick gå sin tid och man fick veta mer så blev det lättare att förstå att det som hände inte var pappa utan det han blivit av sjukdom. Jag valde själv att ha lite kontakt med pappa för jag såg att han mådde dåligt av att inte veta vem jag var. Vi mådde bättre av det bägge. Men det betyder inte att jag inte älskar honom. På mitt bröllop för 9 år sedan så höll jag ett tal till min nyblivna man och det var så här. - Jag kan inte tänka mig en man som är mer värd att älska än Uffe, ja, det ska vara min pappa då som jag älskar så mycket. Det är så sant som det är sagt.
Nog sagt om detta nu, kommer säkert mer senare. Nu ska jag snurra runt ibland alla bloggar och snoka.
Puss och kram. PLUPP